Ekorren är lätt att känna igen på den långa svansen. Kanske känner du igen ekorren från barnvisan om ekorren som satt i granen, ekorren med den långa, ludna svansen?

Den kan springa och hoppa som en akrobat från gren till gren.
Den är utbredd i Sverige särskilt i områden med skog.

Ekorren lever ensam och försvarar sitt område mot andra ekorrar. Den är aktiv om dagen och sover och vilar om natten.

Ekorren lever på växtföda.

Honan får 1-2 kullar om året med 3-7 ungar i varje.

Akrobat med lång svans _

Typiskt för ekorren är den långa, yviga svansen.

Ekorren är lätt att känna igen. Den har en lång yvig svans, som den håller lodrätt över ryggen, när den vilar. När ekorren rör sig, är svansen sträckt bakåt. Svansen används som ett roder och för att hålla balansen.

Huvudet är runt. Ögonen är stora och runda och synen är skarp. Varje öra slutar med en tofs av långa hår. Ekorren hör bra och luktsinnet fungerar också bra.

Pälsens färg är vit på buken. På rygg och sidor kan den vara röd, eller skifta i brunt eller svart.

Ekorrens framben är korta, och tassarna kan användas, så som vi använder våra händer. Ekorrens tassar är bra att gripa med och hålla fast saker med.

Dess bakben är långa, starka och bra att hoppa med.

Ekorren finns i hela landet _

Det finns ekorrar i hela Sverige.

Ekorrar bor på platser, där det växer träd: skogar, parker och i gamla trädgårdar med många träd och buskar.

Den ekorre vi har i Sverige kallas även för den röda ekorren, den finns i hela Europa. Österut bor den i norra delen av Asien, där det växer skog, ända bort till Stilla Havet. På de brittiska öarna finns grå ekorre

Ekorren håller oftast till i skogar. Den är väl anpassad för att kunna hoppa och klättra i trädens grenar.

Ekorren lever framför allt av frö och frukter från träden. Den största delen av födan består av frö från gran och tall och därför finns det flest ekorrar i barrskog.

Det bor också många ekorrar i parker inne i städer. I stora områden med gamla trädgårdar, där det växer höga träd och buskar, kan man också träffa på många ekorrar.

Växtätare _

Ekorren lever främst av frön från träd.

Ekorren är framförallt växtätare. De stora framtänderna växer hela livet. Framtänderna liknar skarpa mejslar och är bra på att gnaga i hårda och sega växtdelar.

Den viktigaste födan är frön och knoppar från barrträd. Dessutom äter ekorren nötter, bokollon och ekollon. Ekorren kan också äta frukter, bär och svamp samt ibland bark, lavar och blommor.

Det händer även att ekorren äter animalisk föda som till exempel insekter. Finner en ekorre ett fågelbo med ägg eller ungar, äter den också gärna dem. Men det händer inte så ofta.

Ekorren kan lägga upp små förråd av föda runt omkring den plats, där den bor. Förråden består av bokollon, ekollon och nötter, som den täcker över på marken eller gömmer i hålor eller sprickor i träden. Man anser att ekorren kan komma ihåg några av sina förråd. Men ekorren kan ibland också av en slump finna ett gömt ekollon.

Ekorren är aktiv på dagen _

Ekorren sover om natten och äter på dagen.

Ekorren vilar och sover på natten och är aktiv på dagen.

När det är vinter, är antalet ljusa timmar så få, att ekorren bara har en period, då den är aktiv. På sommaren är det ljust i många timmar, så då är det möjligt att ha två perioder med aktivitet med en vilopaus emellan.

När ekorren är vaken, använder den tiden främst till att söka föda och röra sig inom sitt område. Att sköta pälsen tar också lång tid.

Beroende på djurets kön, ålder och årstid ska det också finnas tid att hitta en make eller maka, bygga bo, passa ungar och försvara den plats den bor på.

Det är många omständigheter som har betydelse för hur många ekorrar, som det kan finnas på ett område. Produktionen av frö är mer stabil hos gran och tall än hos lövträd som bok och ek. Dessutom sitter kottarna kvar på barrträden under hösten, vintern och ända fram till våren. I en barrskog finns det alltså tillgång på föda för ekorren under en längre period.

Så är det inte i lövskogen. Ekens frö, som kallas ekollon och bokens frö som kallas bokollon, faller ner på marken på hösten, och där kan många slags djur få tag på dem. Det är också stor skillnad från år till år, på hur mycket frö som produceras av ek och bok.

Dessa förhållanden har betydelse för antalet ekorrar. I en barrskog kan antalet ekorrar vara lika stort från år till år. I en bokskog däremot kan det ändra sig mer från år till år.

Från 1975 till 1985 sjönk antalet ekorrar mycket. Nedgången berodde antagligen på att gran och tall nästan inte satte några frön alls under ett antal år.

Ekorren har många ljud _

Ekorren ger ljud ifrån sig med hjälp av stämman, med tungan och med tassarna.

Ekorren använder en lång rad ljud. Särskilt ungarna utstöter många ljud. När de blir rädda skriker de. De har också ett slags pipande kontaktljud, som de ofta använder, när de leker.

De vuxna är inte så pratsamma. De utstöter nästan bara ljud vid möten med andra ekorrar eller andra djur tillexempel människor. Då kan man höra en serie skarpa tjuck-tjuck-ljud.

Samtidigt kan ekorren vifta med svansen och slå kraftigt med tassarna på den gren, som den står på.

När ekorren får ungar _

Ekorrens fortplantningstid är lång.

Ekorrens fortplantningstid sträcker sig från januari, då honorna och hanarna kan börja para sig, till oktober, då de sista ungarna slutar dia.

Hanen är bara ihop med honan vid själva parningen. Han har inget med passningen av ungarna att göra.

Om det finns tillräckligt med föda och honan är stark nog att försvara sitt område, kan hon lyckas få två kullar på ett år.

Varje kull består av 3-7 ungar. Honan är dräktig 36-42 dagar. De nyfödda ungarna är blinda och nakna. De väger 10-15 gram och är 6 cm långa. Ungarna diar i cirka 10 veckor.

Ungarna stannar hos modern de närmaste två månaderna. Därefter lämnar de området.

Spår efter ekorren _

Ekorren lämnar spår, när den äter och när den rör sig.

Man finner ofta spår efter ekorrens måltider.

Hasselnötter: Nötterna öppnas genom att spetsen bits av. Sedan sticker ekorren in underkäkens framtänder i nöten och spräcker den.

Kottar: Kottarna hålls med kottens tjocka del uppåt. Den börjar riva av de översta fjällen, som är mjuka och inte innehåller frö. På så vis bildas ett typisk litet skaft på kotten. Ekorren lägger sedan kotten på marken och håller i den med tassarna, och vrider den runt medan den gnager av resten av fjällen på kotten. Fjällen innehåller frön, med mycket näring i. Den avgnagda ytan är sned.

Under de träd som ekorren har suttit i och ätit kottar, kan man finna ett tjockt täcke av kottfjäll och avgnagda kottar med ett litet skaft.

Ekorrens fotspår: Avtrycket från de fyra tassarna är alltid tätt tillsammans. Baktassarnas avtryck är främst. De är c:a 5 cm långa. Där bakom ser man avtrycket av framtassarna tätt samman. De är c:a 3-4 cm långa.